Svensk lapphund
SVENSK LAPPHUND
ett kulturarv
Den svenska lapphunden är en av de 12 svenska hundraserna och kallas ibland för “Norrlands svarta guld”. Den har sitt ursprung i Sápmi där den i tusentals varit en viktig del i samernas liv. Från början användes den till jakt på både hjortdjur, fågel och rovdjur som järv och björn. När samerna blev allt mer inriktade på renskötsel blev lapphunden en viktig hjälpreda som vallade renarna mellan de olika betesmarkerna.
Idag är det en mångsidig följeslagare som trivs lika bra i skogen som hemma i soffan. En beskrivning som passar mig väldigt bra och därför var jag nyfiken och ville veta mer om rasen.
Vallhunden
Då min husbonde börjar packa
och hänger kasttömmen över axeln
Blir jag glad
Viftar på svansen
Jag skall få komma till renarna
och vara min herre till hjälp
Tse, tse, tjalmmo tshe
Nu far vi till renarna
Huh, min hund, bakåt!
Tse-gau, samla in flankerna!
Tse-gau-hou längre ut!
Hoh, hoh!
Hundens språk
Dikt av Paulus Utsi
Lapphunden
Lapphunden ingår i rasgrupp 5 - spetsar och hundar av urhundstyp. Det är en relativt stor grupp med tydliga undergrupper och den svenska lapphunden tillhör sektion 3 - nordliga gårdsspetsar och vallande spetsar - tillsammans med bland annat lapsk vallhund, finsk lapphund och västgötaspets.
Gemensamt för spetsar är de spetsiga, upprättstående, öronen och den spetsiga nosen som gett gruppen dess namn. Kroppen är oftast kompakt med en päls som gör dem tåliga i kallt klimat. Svansen är ofta böjd upp mot ryggen. Spetsar är generellt lättlärda och arbetsvilliga och de knyter starka band med sin familj.
Lapphundar är ett samlingsnamn på de raser som samerna har använt till jakt och vallning. Det är en av de mest ursprungliga hundraserna och man tror att de kom till norden med samer som invandrade från området runt Ladoga. Då var hunden främst en jakt- och sällskapshund men när samerna började med renskötsel fick hunden en ny arbetsuppgift - renvallning. Det finns tre registrerade traditionella samiska raser i de nordiska länderna. Förutom svensk lapphund, som är den äldsta av raserna, finns även finsk lapphund och lapsk vallhund. Den ryska Olenegonnyj sjpits är också en renvallande hund men den är bara godkänd av den ryska kennelklubben. DNA-forskning visar att den lapphunden och några få andra nordiska spetsraser, har en unik DNA-signatur som även visar på sporadisk och relativt sentida, varginkorsning.
Finsk lapphund är idag den vanligast förekommande lapphundsrasen i Sverige och den enda av de tre som återfinns på topp-100 över vanligaste hundraserna i Sverige. Lapsk vallhund är den som är vanligast inom rennäringen nu. Namnet lapphund är idag vedertaget trots att man annars undviker ordet “lapp” som anses som ett skällsord för samer.
När Svenska kennelklubben i slutet av 1800-talet började dokumentera hundraser var de tre första hundarna lapphundar. Det fanns dock väldigt få renrasiga lapphundar men vid mitten av 1900-talet så tog Mary Stephens, som drev en framgångsrik kennel i södra Småland, och Baron Carl Leuhusen, SKK, viktiga steg för bevarandet av rasen. Tiken Ulla och hanen Roy blev rasens kärna och starten för dess moderna existens.
Med ca 1200 individer i världen är svensk lapphund en relativt liten ras och det pågår en kamp för att behålla dess unika arv och karaktär även i framtiden.
Utseende
Den svenska lapphunden har ett typiskt spetsutseende med sina spetsiga öron och den böjda svansen. Den tjocka pälsen, med tät, mjuk underull och längre täckhår, som skyddar mot både kyla och värme är också typisk för de nordliga spetsraserna och har varit bra att ha för hunden som följde med de nomadiserande samerna och arbetade både på sommaren och vintern. Den svarta färgen har nog också varit till hjälp vid vallning och gjort att både förare och renar sett hunden tydligt.
En fullvuxen hane har en ideal mankhöjd på 48 cm och väger 16-20 kg. Honorna är något lägre och väger 14-16 kg. Den rikliga pälsen är vanligtvis svart med vissa vita tecken på bringa eller tassar. Runt halsen ska pälsen bilda en “krage”. Svansen ska även den vara yvig och ligga ringlad på ryggen när hunden rör sig.
Trots den tjocka pälsen kräver rasen relativt lite pälsvård. Det räcker med att borsta den ibland. När den fäller tappar den pälsen i tussar vilket underlättar städningen.
Användning
Trots dess historia som vall- och jakthund är rasen idag framförallt en sällskapshund. Det är få samer som har lapphund vid renskötsel idag men det förekommer att den används vid jakt och då främst på älg, fågel och vildsvin.
Rasen har ett stort motionsbehov så om du har en lapphund som sällskapshund behöver du även aktivera den. På grund av att den är lättlärd och arbetsvillig så kan du ägna dig åt de flesta av de olika hundsporterna. Rasen har använts framgångsrikt inom bland annat agility, lydnad, nosework och freestyle.
Svenska lapphundar används även som tjänstehundar. Tålamod, intelligens och vaksamhet gör dem till utmärkta räddnings-, patrull- och IDhundar.
Det är med andra ord en allroundhund som gärna arbetar tillsammans med sin förare men den kan också snabbt koppla om och hitta vila mellan arbetspassen.
Hälsa
Rasen anses relativt frisk men höftledsdysplasi kan förekomma. Den lever i 12-14 år och är ofta pigg och allert länge.
PRCD-PRA
PRCD-PRA är en ögonsjukdom som innebär att synceller i ögat successivt tillbakabildas vilket i slutändan gör hunden blind. Vissa raser är särskilt utsatta och svensk lapphund är en av dem. Sjukdomen är recessivt ärftlig och SKK kräver ett gentest för sjukdomen om hunden ska ingå i avel. Om hunden har anlag för sjukdomen får den endast paras med en hund som inte bär på anlagen.
Reflektion och sammanfattning
Den svenska lapphunden är en ras som verkar passa mig. En pigg och intelligent lek- och arbetskamrat som kan följa med på fjällvandringar och spåra försvunna människor. Att den också kan trivas med att mysa och ta det lugnt är ju också en trevlig egenskap. En extra bonus är att man kan vara med och förvalta en av våra äldsta raser är en viktig bonus. Jag hoppas att jag i framtiden får stifta närmare bekantskap med den svenska lapphunden.
Kommentarer
Skicka en kommentar