Min praktik, del 1 - 7 sorters apa

 Tre veckor går otroligt fort och mitt äventyr på Öland djurpark är över för den här gången. Jag har upplevt och lärt mig så otroligt mycket så jag har fortfarande lite svårt att ta in vad jag varit med om. Jag ska dock försöka sammanfatta mina upplevelser och utgår från de djur jag har haft förmånen att få arbeta med. Om ni som läser detta har frågor får ni gärna ställa dessa i kommentarerna.

På Ölands djurpark finns det många primater och jag har fått besöka och arbeta med de flesta av dem. Här kommer lite iakttagelser som jag gjort kring några av dem.

Goeldisapa

Goeldisapan tillhör familjen kloapor som har, till skillnad från andra primater, klor istället för naglar på fingrar och tår. Namnet har den fått efter den schweiziske forskaren Émil August Goeldi. Den har en kroppslängd på ca 20 cm och en svans på ca 30 cm. Den lever i den västra delen av slättlandet runt Amazonasfloden. De är dagaktiva och letar föda i den täta undervegetationen.

Goeldis är en väldigt söt liten apa. Kännetecknande är även deras fågelliknande läte och deras ljusa “kvitter” kan höras på långt avstånd. Den hade sin bur närmast dörren in till miniaphuset och när man kom med maten på eftermiddagen satt hon på gallret och ropade på oss. Om jag hade riktigt god (söt) frukt kunde hon plocka mat ur handen på mig.

Bomullshuvudtamarin

Bomullshuvudtamarinen är en kloapa som lever uteslutande i nordvästra Colombia. Dess viktigaste särdrag är den vita, bomullsliknande, frisyren. Arten var tidigare ett vanligt försöksdjur i laboratorier. På grund av den omfattande fångsten och skogsskövlingen är nästan alla vilda bomullshuvudtamariner utrotade.

Aphusets pudelrockare som gärna plockade frukter ur handen. De var dock väldigt kräsna så om jag inte erbjöd dem något delikat så ville de se efter i matskålen om det fanns något godare där.

Vit silkesapa

Även denna lilla apa är en så kallad kloapa och känns enkelt igen genom sina karakteristiska tofsar på öronen.

De kommer ursprungligen från Brasilien och lever bland annat i den stäppliknande buskskogsbeväxta caatingan men förekommer även i blöta skogar längs Atlantens kustlinje. De har lätt att anpassa sig och finns även på odlingsmark eller i stadsparker.

För att kommunicera använder sig vit silkesapa av olika läten, kroppsställningar och ansiktsuttryck. Enligt en studie från 2024 har arten phee-läten som används på samma sätt som människans personnamn.

I laboratorium hör de idag till de vanligaste primaterna. De avlas idag främst i fångenskap istället för att fånga nya individer i naturen. Dessutom hotas arten i vissa regioner genom förstöringen av levnadsområdet. IUCN listar arten som livskraftig (LC).

Dessa apor var försiktigt nyfikna på mig. De höll sig oftast på behörigt avstånd men när jag skulle fotografera dem blev de mycket nyfikna och närgånga. 

Lejontamarin

Lejontamariner har en svart eller gulaktig päls som är lång och mjuk. De saknar hår i ansiktet. Namnet syftar på de långa hår de har kring ansiktet och som påminner om lejonets man. Kroppen är 20 till 34 cm lång utan svans och svansens längd ligger mellan 30 och 40 cm. Vikten är 500 till 800 gram. Släktet förekommer uteslutande i sydöstra Brasilien med ett antal på 1 300 primater.

Lejontamarinerna höll sig på sin kant, tills jag kom med maten. Då satt de precis innanför dörren och ville direkt plocka mat från matskålen.

Kejsartamarin

De första europeiska zoologerna som beskrev arten tyckte att den påminner om den tyska kejsaren Vilhelm II och på så sätt fick djuret sitt namn. Epitet imperator i det vetenskapliga namnet var från början tänkt som skämt men senare blev det allmänt godkänt.

Djuret lever i sydvästra delen av Amazonområdet i Sydamerika. Utbredningsområdet sträcker sig över västra Brasilien, östra Peru samt Bolivias allra nordligaste delar. Habitatet utgörs av regnskog. De vistas företrädesvis i regioner med tät undervegetation.

Dessa var mina favoritkillar. Ramses, Nero och Ceasar hade kommit till parken bara några veckor innan jag kom dit men de var väldigt närgångna och sällskapliga från början. De försökte ta mina glasögon, de snodde hörapparaten från mig och när jag skulle tvätta fönsterrutan satt en av dem på min hand när jag skulle skrapa bort vattnet. Jag kände mig dock tvungen att skälla på dem eftersom de var så slarviga av sig.. Det var alltid kaos i deras bur och det var den enda buren som behövde saneras varje dag.

Mösskapucin

Nu lämnar vi kloaporna i miniaphuset och ger oss i kast med lite större apor. 

Mösskapucin har huvudsakligen en brun pälsfärg. Vid skuldran och buken är den gulbrun. Kännetecknande är en större svart fläck på huvudet som påminner om en mössa, vad som gav arten sitt svenska trivialnamn. Även händer, fötter och svansen är mörkare brun till svart. Bakom öronen finns tofsar.Kroppslängden är i genomsnitt 39 cm för honor och 45 cm för hanar. Svansen är ungefär lika lång som övriga kroppen och kan användas som gripverktyg. Arten vistas i regnskogar, mangroveträsk och på savanner i de nordliga delarna av Sydamerika. Den klättrar sällan upp till trädens kronor men är vanlig i skogens undervegetation.

Parkens småbusar. De är listiga, livliga och luriga. Varje grupp leds av en dominant herre. I vårt hägn var det “Leffe” som styrde och ställde. När han var på gott humör kunde man ta honom i handen och han höll fint så man kunde klappa armen men när han inte var på humör kunde han gripa tag hårt och dra i fingret. Vid ett par tillfällen under mina veckor lyckades de fånga fåglar som de glupskt åt och gärna visade upp för oss. I filmen nedan matar jag det andra hägnet med mösskapuchiner.

Mantelbabian

Mantelbabianen är den mest nordligt förekommande babianen med ett utbredningsområde som sträcker sig längs västkusten av Röda havet från Eritrea till Etiopien och Somalia. De förekommer även på den arabiska halvön, det är oklart om de införts dit av människor.

Parkens, kanske, farligaste djur. Av förklarliga skäl är det djur man aldrig går in till. Varje morgon kontrollerade vi hägnet så att elstängslet fungerade som det ska, att inga trädgrenar sträckte sig in över stängslet och att de inte börjat gräva några gropar under stängslet. Och om det började regna var vi tvungna att ta in dem för de gillar inte regn.

Fler djur och tankar kommer....