Hjortdjur
Uddatåiga hovdjur
Namnet: Perissodactyla betyder "ojämntåiga" eller "uddatåiga", vilket syftar på att de har ett ojämnt antal tår på fötterna.
Viktbärande tå: De bär sin huvudvikt på den tredje tån. Denna tå ligger i fotens mittlinje och är den största.
Antal tår: Antalet tår varierar mellan familjerna:
Hästdjur: Har bara en tå (hov) på varje fot.
Noshörningar: Har tre tår på både fram- och bakfötter.
Tapirer: Har fyra tår på framfötterna (varav en är rudimentär) och tre tår på bakfötterna.
Kost: Alla arter är växtätare (herbivorer). Hästdjur och vissa noshörningar föredrar gräs, medan tapirer och andra noshörningar äter mer löv och kvistar.
Evolution: Under historien (för cirka 55 miljoner år sedan) var de uddatåiga hovdjuren den dominerande gruppen, men de har sedan minskat i antal i takt med att de partåiga hovdjuren (idisslarna) blev mer framgångsrika, delvis tack vare sin effektivare matsmältning (idisslingen).
Noshörningar
Antal arter: Det finns fem levande arter av noshörning: Trubbnoshörning (vit noshörning) och Spetsnoshörning (svart noshörning) i Afrika, samt Indisk pansarnoshörning, Javanoshörning och Sumatranoshörning i Asien.
Utmärkande drag: Det mest kända draget är det/de stora hornet/hornen på nosen. Hornet består helt av keratin (samma ämne som i hår och naglar), inte ben.
Storlek: De är stora, tunga däggdjur; vissa arter kan väga över 3,5 ton (Trubbnoshörningen är störst).
Hastighet: Trots sin storlek kan de springa snabbt, upp till 40–55 km/h under korta sträckor.
Sinnen: De har dålig syn, men utmärkt luktsinne och hörsel.
Hornets syfte: Tyvärr är de utsatta för tjuvjakt på grund av tron att hornen har medicinska egenskaper (vilket inte är sant).
Hotade: Alla fem arter är hotade (sårbara, utrotningshotade eller akut hotade) på grund av tjuvjakt och förlust av livsmiljö.
Kost: De är växtätare. De afrikanska arterna Trubbnoshörning betar gräs, medan Spetsnoshörning och de asiatiska arterna främst äter löv och kvistar.
Tapirer
Identifierande drag: Tapirer är mest kända för sin korta, gripande snabel som de använder för att plocka löv och frukter.
Var de lever: Det finns fyra arter (eller fem, beroende på klassificering):
Tre arter lever i Central- och Sydamerika.
En art, Malajisk tapir, lever i Sydostasien (Malaysia, Thailand och Sumatra).
Livsmiljö: De bor främst i täta skogar och nära vatten, då de är utmärkta simmare och gillar att svalka sig.
Kost: De är växtätare och äter knoppar, löv, bär och frukter.
Beteende: De är oftast nattaktiva (nocturna) och ensamlevande.
Utseende: Den Malajiska tapiren har en slående, distinkt svart och vit sadelformad mönstring, medan de amerikanska arterna har mer enfärgad brun eller grå päls.
Ungar: Tapirungar har ett kamouflagefärgat mönster med ränder och prickar, oavsett art, vilket försvinner när de blir äldre.
Bevarandestatus: Alla tapirarter är klassade som sårbara eller utrotningshotade på grund av habitatförlust och jakt.
Partåiga hovdjur
Definition: Partåiga hovdjur är en stor ordning av hovdjur. Namnet Artiodactyla kommer från grekiska och betyder bokstavligen "jämntåade" eller "partåiga".
Kännetecken: Deras huvudsakliga kännetecken är att de bär sin vikt på ett jämnt antal tår – antingen två (som hos ko och får) eller fyra (som hos flodhäst och gris).
Viktbärande tår: Tyngden bärs av den tredje och fjärde tån. De övriga tårna (andra och femte) är antingen reducerade (som hos hjortdjur) eller saknas helt.
Kost: De allra flesta är växtätare (herbivorer).
Flodhästar
Var de lever: Afrika, främst söder om Sahara.
Livsmiljö: De tillbringar större delen av dagen stående eller vilande i vatten (floder, sjöar) för att hålla sig svala, men betar gräs på land under natten.
Kost: De är växtätare (herbivorer) och äter mestadels gräs, cirka 50 kg per natt.
Vikt och storlek: Vuxna hanar kan väga mellan 1,5 till över 4 ton och vara upp till 5 meter långa.
Farliga: De räknas som ett av Afrikas farligaste djur och kan vara mycket aggressiva, särskilt hanar som skyddar sitt revir eller honor som skyddar sina ungar.
Vattenvana: De är dåliga simmare; istället går de på flod- och sjöbottnar. De kan stänga sina näsborrar och öron och kan stanna under vattnet i flera minuter.
Hudskydd: Flodhästar utsöndrar ett rödaktigt sekret från huden som fungerar som solskydd och fuktgivare. Det kallas ibland felaktigt för "blodsvett".
Släktskap: De är närmare släkt med valar än med grisar, som man tidigare trodde.
Kameler
Arter: Det finns två huvudtyper av "äkta" kameler:
Dromedaren (eller enpucklig kamel): Har en puckel. Lever i Nordafrika och Mellanöstern.
Kamel/Baktrisk kamel (eller tvåpucklig kamel): Har två pucklar. Lever i Central- och Östasien.
Pucklar: Pucklarna innehåller fett, inte vatten, som en energireserv. När fettet förbrukas förvandlas det till både energi och vatten.
Vattenförmåga: De är extremt väl anpassade till ökenlivet. De kan dricka upp till 150 liter vatten på en gång och kan klara sig mycket länge utan att dricka, delvis genom att de kan variera sin kroppstemperatur för att spara vätska.
Anpassningar: De kan stänga sina näsborrar för att skydda sig mot sandstormar. De har långa ögonfransar för att skydda ögonen, och breda, läderartade trampdynor som förhindrar att de sjunker ner i sanden.
Mänsklig användning: De har varit domesticerade i tusentals år och är ovärderliga som packdjur, riddjur och för sin mjölk, ull och kött. De kallas ofta för "öknens skepp".
Vilda populationer: De flesta kameler är tama. Den vilda, tvåpuckliga kamelen (Camelus ferus) är akut utrotningshotad och finns bara i små, isolerade grupper i Gobiöknen.
Ruminantia
Definition: Ruminantia är en biologisk underordning inom de partåiga hovdjuren (Artiodactyla).
Kännetecken: Deras huvudsakliga kännetecken är processen som kallas idissling (rumination), vilket innebär att de tuggar maten två gånger.
Magsystem: Idisslare har en komplex mage som består av fyra delar:
Våmmen (Rumen): Den största delen där maten lagras och fermenteras av mikroorganismer.
Nätmagen (Reticulum): Fångar upp oönskade föremål och formar maten till bollar (bolus) som stöts upp.
Bladmagen (Omasum): Absorberar vatten och näringsämnen.
Löpmagen (Abomasum): Den "riktiga" magen där matsmältningsenzymer bryter ner födan.
Syfte: Denna process gör det möjligt för dem att utnyttja näringen i svårsmält växtmaterial (som cellulosa i gräs) genom bakteriell jäsning.
Hjortdjur
Familjen: Hjortdjur tillhör familjen Cervidae i ordningen partåiga hovdjur (Artiodactyla). De är alla idisslare och har fyra magar.
Horn: Det mest utmärkande draget är att hanarna (med undantag för vattenrådjuret) utvecklar och fäller horn varje år.
Horn: Hornen består av ben och fälls årligen. De ska inte förväxlas med slidhorn (som hos oxdjur), vilka är permanenta och har en kärna av ben täckt av keratin.
Ren: Renen är det enda hjortdjuret där både honor och hanar bär horn.
Hornets tillväxt: När hornen växer är de täckta av en blodkärlsrik hud som kallas basthud. När hornen är fullt utvecklade "fejas" basthuden bort mot träd och buskar.
Utbredning: De finns i Eurasien, Nord- och Sydamerika.
Svenska Hjortdjur
I Sverige har vi vilda populationer av fem hjortdjur, samt renen som huvudsakligen är ett tamdjur:
Älg (Alces alces): Största hjortdjuret i världen. Hanen kallas tjur, honan ko, och ungen kalv.
Kronhjort (Cervus elaphus): Sveriges näst största. Hanarna får ståtliga horn som bildar en "krona". Hanen kallas hjort, honan hind.
Dovhjort (Dama dama): Kännetecknas ofta av sin fläckiga sommarpäls och hanarnas skovelformade horn. Har en lång svartsvans.
Rådjur (Capreolus capreolus): Vårt minsta och vanligaste hjortdjur. Hornen är relativt små och enkla. Hanen kallas bock, honan get, och ungen kid.
Vitsvanshjort (Odocoileus virginianus): Ursprungligen från Nordamerika, inplanterades i Finland och har spritt sig till nordöstra Sverige. Känns igen på sin vita undersida av svansen.
Ren (Rangifer tarandus): Enda arten där båda könen bär horn. I Sverige hålls den främst som tamdjur av samer.
Vanliga Hjortdjur i Djurparker (Sverige)
Förutom de svenska arterna som Älg, Kronhjort, Dovhjort och Ren, som ofta ses i svenska djurparker, kan man ibland hitta exotiska hjortdjur med fokus på bevarande, till exempel:
Davidshjort (Elaphurus davidianus): En sällsynt art från Kina som var utrotad i det vilda men överlevde i europeiska parker. Känd för sina unika, bakåtvända horn.
Sikahjort (Cervus nippon): En medelstor hjort från Östasien.
Muntjak-arter (Muntiacus spp.): Små, primitiva hjortdjur från Asien, kända för att ha huggtandsliknande hörntänder.
Mer om Hjorthorn
1. Basfakta
Horn bälls årligen: Hjorthorn är unika eftersom de fälls och växer ut igen varje år. Detta gör hjortdjur till den enda familjen av däggdjur som bär benstrukturer som fälls årligen.
Består av ben: Hornet består helt av benvävnad.
Fäste: Hornet växer från två utskjutande delar på skallbenet som kallas rosenstockar.
2. Tillväxtprocessen
Hela tillväxtcykeln är snabb och styrs av könshormoner (testosteron):
Tillväxtfasen (Basthud): Hornet börjar växa under våren. Under denna fas är hornet täckt av ett tjockt, mjukt, hårbeklätt skinn som kallas basthud (eller velvet på engelska). Basthuden är rik på blodkärl och nerver som levererar de näringsämnen och mineraler som krävs för den snabba bentillväxten.
Förbening och Avstötning: När hornet är fullt utvuxet stoppas blodtillförseln till basthuden, som torkar ut och börjar dö.
Fejning: Hanen skrubbar (fejar) bort den döda basthuden mot träd och buskar. Detta exponeras det hårda, släta benhornet. Detta kan vara smärtsamt och lämnar ofta blodiga spår i början. Detta markerar tidpunkten då hanen är redo för brunsten.
Fällning: Efter brunsten, när testosteronnivåerna sjunker (oftast sen vinter/tidig vår), bryts förbindelsen mellan rosenstocken och hornet ned. Hornet faller av.
3. Funktion
Kamp och Revir: Hornen används främst för strid mellan hanar under brunsten för att avgöra hierarkin och rätten att para sig med honorna.
Uppvisning: Hornens storlek och komplexitet är en signal om hanens hälsa och genetiska kvalitet till honorna. Större horn signalerar en starkare hane.
Födosök (Ren): Hos renar använder både hanar och honor hornen för att gräva i snön efter lavar och annan föda.
4. Kuriosa om Horn
Ålder: Storleken på hornen kan inte användas för att exakt bestämma en hjorts ålder. Större horn indikerar oftare en hane i sin bästa ålder med god nutrition. Äldre hjortar kan få mindre horn (kallas ibland "returhorn") när deras hälsa eller näringsintag minskar.
Missbildningar: Skador på basthuden under tillväxten kan leda till permanenta missbildningar på hornet det året. Skador på testiklarna kan ibland leda till att hornet aldrig fejas, behåller basthuden och fortsätter växa onormalt.
Giraffer
Världens högsta: Giraffen är det högsta landlevande djuret i världen. En vuxen hane kan nå en höjd på upp till 5,8 meter.
Halsens hemlighet: Trots den extrema längden har giraffen, precis som nästan alla andra däggdjur (inklusive människor), bara sju halskotor. Varje kota är dock extremt förlängd.
Hjärtat: För att kunna pumpa blod upp i den långa halsen till hjärnan har giraffen ett exceptionellt stort och kraftfullt hjärta som kan väga upp till 12 kg.
Kost: De är växtätare (idisslare) och äter huvudsakligen löv, knoppar och skott från träd och buskar, särskilt från akaciaträd.
Tungan: De använder sin långa, muskulösa och blåsvarta tunga (upp till 45 cm lång) för att greppa löv och undvika de vassa taggarna på akaciaträden.
Födsel: Giraffkalvar är redan vid födseln cirka 1,8 meter höga och faller nästan två meter till marken när de föds. De kan stå upp och springa bara några timmar efter födseln.
Sömn: Giraffer sover väldigt lite, ofta bara några minuter åt gången, och kan sova djupt genom att vika in benen under kroppen och lägga halsen på ryggen.
Horn (ossicones): Både hanar och honor har horn som kallas ossicones (ossikoner), vilka är hudtäckta och består av förbenat brosk. Hanarna använder sina halsar och huvuden för att slåss om rang i brutala "halsbrottningar" (kallas necking).
Slidhornsdjur
Definition: Slidhornsdjur är en stor familj av partåiga hovdjur (Artiodactyla) och växtätande idisslare (med fyrdelad matsmältningsapparat). De är den mest artrika gruppen av stora växtätare i världen.
Horn: Kännetecknas av slidhorn.
Permanent: Hornen fälls aldrig och växer kontinuerligt.
Struktur: De består av en benkärna täckt av ett yttre hölje av keratin (hornämne).
Kön: Hos de flesta arter bär både honor och hanar horn, även om hanens horn ofta är större och mer robusta.
Mångfald: Familjen omfattar cirka 140 arter, från den lilla dvärgantilopen dik-dik till bison och buffel.
Utbredning: De flesta vilda arterna finns i Afrika (antiloper) och Eurasien (får, getter, oxar).
De Viktigaste Underfamiljerna
Klassificeringen kan variera, men de största och mest erkända underfamiljerna är:
Kommentarer
Skicka en kommentar